Jag har växt upp på den här skolan. Jag har spenderat en stor del av mitt liv här, jag har i princip uppfostrats här, och min tid här har fått mig till den jag är idag. Och det är jag så tacksam för.
Jag har haft en underbar barndom här, byggt kojor, lekt i skogen, utvecklat mig själv. Jag skulle önska att alla barn kunde få en sådan skolgång och barndom. Men det märks redan så tydligt, mindre än tio år efter mina år som lågstadieelev, att de nuvarande barnen inte alls kommer få samma upplevelse som jag hade. De kommer inte vara lika lyckligt lottade som min generation.
Vår skola, mitt andra hem har förändrats så mycket under så kort tid. Nästan inget av dem ställen som var min barndom finns kvar, de har tagits bort, alla dem underbara platser som vi lekte på varenda rast, och bytts ut dem mot nya hus, klätterställningar och pingisbord.
För nio år sedan lekte alla barnen “fantasilekar” hela dagarna. Vi byggde kojor, åkte båt, byggde snöfort, vi hade dockor som vi gjort själva av en stock, vi gjorde kott familjer och dockskåp i mossan, vi gick på klätterskola med flera olika nivåer, vi gungade från de högsta grenarna. Vi var stora fattiga familjer med massor av barn, vi var kungar och drottningar, vi var älvor och spöken, vi hade morföräldrar med skåp med massa små lådor fyllda med fina saker, vi var luffare, vi hade världens största garderob med massor av kläder i världens alla färger. Och allt detta kom vi på med vår fantasi.
Just nu ser jag inte att barnen på vår skola får den möjligheten till att göra allt detta. De är begränsade. Allt måste vara säkert, inget farligt får hända, ingen får skada sig. En får inte klättra i träd, en får inte gunga från de högsta grenarna. Allt som kan skada någon är inte tillåtet. Det begränsar barnen, deras frihet begränsas och de får inte möjligheten att göra alla dem där sakerna som ett barn ska göra.
Vår skola har begränsat barnen till att leka. Det finns inte skogar att leka i, inga ängar att springa på, inget material att bygga kojor av, ingen stock att leka båt på. Istället spelar barnen fotboll och pingis, och leker fubb i klätterställningen. Och det är så synd.
Kanske är jag lite sentimental. Saker och ting ändras alltid med tiden, ibland är förändringen positiv, ibland negativ. När något förändras till det sämre, blir iallafall jag lätt sentimental. även fast det kanske inte ens rör mig längre. Jag har redan haft den där tiden för flera år sedan, men jag känner mig ändå mån om att fler kan få uppleva det.
Barnen behöver utmaningar, de behöver få använda sin fantasi. Men det får de inte möjlighet till på vår skolgård, för alla buskar, ängar och klätterträd har tagits bort. Vår skolgård har bara blivit mindre och mindre, sämre och sämre för varje år som gått sedan jag började här för nio år sedan. Jag hade turen att få börja på en skola med ängar, skogar och gungor, och jag önskar så att alla barn kunde få vara så lyckligt lottade.
Lova Freudendahl
